Nu när jag har tid

Läste några personers bloggar och nu blev jag också inspirerad till stordåd, nämligen att skriva ett inlägg :)

Förutom allt familjeliv som tar upp ca 99% av min vakna tid (och några av min icke-vakna för den delen) så anser jag ändå att det finns tid för djupare funderingar. Tidsuppfattningen för tillfället har helt spårat ur. E har ren fyllt 2 år och minnena från före barnen bleknar bort eftersom det kommer så många nya händelser att minnas hela tiden. Till alla er vänner som jag aldrig hinner träffa: Jag tänker på er och hoppas att vår vänskap inte brister bara för att det inte finns tillfälle att sitta ner och vara tillsammans.

Avslutade precis min praktikperiod i Sibbo Gymnasium. Responsen blev jättepositiv och jag kände att det gick förvånansvärt bra att hålla timmar. Visserligen medför det verkliga lärarjobbet så mycket mer med allt annat utanför undervisningen. Det var jättekul att träffa alla vänner och bekanta från "förr". En sak jag inte gillade var att behöva lära ut evolution som fakta. Det rev till inom mig liksom men jag försökte vara tydlig med att "vissa menar si och så..." istället för att tuta ut allting som värsta stenskriven sanning.

Jag hade glömt hur man är så kreativ i den åldern. Visst finns den där kreativa sidan kvar hos mig fortfarande men den har inget utrymme. Hoppas att passionen inte dör fastän den inte får mera ved på brasan hela tiden. Trummorna har jag kvar (om än nerpackade nånstans i Sibbo) men ändå. Man lever på hoppet sa loppan.

Saknar mina brorsor också. Vi har liksom flugit åt olika håll. Hela det här träffa-vänner-stadiet kommer nog tillbaka. Det är de första månaderna-->2år som är så tidskrävande med småbarn. Man har barnens varje staplande steg på sitt ansvar och måste finnas där 24/7.

Nica gör ett fruktansvärt bra jobb här hemma så att jag nu ska kunna satsa på jobb och skola för att så småningom kunna kalla mig utexaminerad. Den här månaden gäller det att lägga sista handen vid pro graduarbetet (inte många sidor kvar) och sedan läsa åtminstone två tjocka böcker om genetik och växtbiologi. Ajo och så människans fysiologi. Ush, vem orkar med nervsystem? Tacka vet jag växter. :)

Och lilla A. Smälter mitt hjärta med varje leende (hon ler ofta). Pappas flicka, visst är det konstigt?

Nica bråkar ibland med mig och påminner om mailet jag skrev till henne som 16 åring om att jag kanske skulle bli som paulus. Den ungdomen den ungdomen...